Ok,...
...nu har ljuset kommit tillbaka och det känns. Man blir lite gladare och allt känns lite lättare.
Men jag är lite ledsen för att jag inte kommer iväg till Norr nästa helg. Coronamolnet är alldeles för mörkt för att jag skall åka. Dock har jag det runt mig dagligen under veckorna, men använder visir och munskydd.
En go helg har det varit med soppa med goda vänner och en sol som lyst så fint över mig.
Ibland...
...blir det inte som man tänkt sig. Jag kommer troligtvis inte iväg till norr i månadsskiftet på grund av molnet. Usch vad jag tycker att det är jobbigt.
Hela livet har blivet förändrat och man ser inget slut. Det är nog det som är det jobbigaste. Att inte veta när man kan leva normalt igen.
Vi pressas på jobbet, det går inte att slappna av. Det är oerhört frustrerande.
Det är bara att hoppas på att man håller sig frisk.
För fem år sedan...
...var jag och min bror ute och gick i skogen med alla hans hundar. Ingen snö men det var en februaridag. Vi pratade mycket, bla om hur vi kunde se hur olika markägare sköter sin skog. Vi gick genom välskött skog, vi gick genom inte skött skog.
I dag när inte bilen startade, antagligen för att batteriet är urladdat, saknar jag honom väldigt, väldigt mycket. Det var alltid han som fick ta emot min frustration när något var fel.
Vid den här tiden för ett år sedan kämpade han varje andetag, varje minut, varje timma mot sin cancer.
Älskade bror
